Barbro Hedvall, Dagens Nyheter, 1 april 2005
Minnet av det svenska stormaktsväldet må ha bleknat ordentligt här hos oss, men hos dem som en gång tillhörde detta välde eller utsattes för dess arméers härjningar lever det. Inför dagens lettiska statsbesök vill borgmästaren i Ventspils att presidenten ska be att få tillbaka en del föremål från svenska muséer, dessa härstammar fråndet gamla hertigdömet Kurland som under 1600-talet bekrigades och behärskades av Sverige.
Borgmästarens motivering är intressant. Han menar att eftersom båda länderna nu tillhör den gemensamma Europeiska unionen skulle Sverige inte bli fattigare genom att lämna tillbaka dessa föremål.
Från lettisk horisont är EU-medlemskapet att höra till en stor gemenskap, en gemenskap där vi gradvis kommer närmare varandra och där den nationella tillhörigheten visserligen förblir betydelsefull men inte som ett hinder. I Sverige är en sådan hållning utomordentligt sällsynt.
Här har de nya medlemsstaterna snarast medfört en ny rädsla, en rädsla för kontakt och konkurrens som historien med det lettiska byggföretaget i Vaxholm kan sägas symbolisera.
Vaira Vike-Freiberga är Lettlands president sedan sex år, omvald med 88 röster mot 6, och åtnjuter en respekt och popularitet jämförbar med sin finländska kollega Tarja Halonens. Hennes beslut att delta i firandet av krigsslutet i Moskva den 9 maj är dock kontroversiellt. President Vladimir Putin samlar världens ledare för att manifestera segern över Hitlertyskland och för att erinra om vad denna seger kostade det ryska folket.
För de baltiska folken är jubileet kluvet. Nazismen besegrades men sovjetkommunismen vältrades över dem. Estland, Lettland och Litauen försvann som självständiga stater, tiotusentals människor deporterades österut, andra rysktalande flyttades västerut. Det blev ett halvt sekel av förtryck gränsande till nationell utplåning.
Presidenterna i Estland och Litauen har tackat nej till Moskva. Men president Vike-Freiberga förklarade sitt beslut att åka med att det nu handlar om att bygga ett nytt och bättre Europa och att Lettland nu äntligen får delta. Det innebär varken glömska eller ringaktning av det förflutna.
Valet skulle alltså stå mellan att se bakåt eller framåt. Ser vi den europeiska politiken på det sättet, uppstår också frågan hur Sverige beter sig. Mer bakåt än framåt är tyvärr mitt svar.