Uppsala visade sig från sin allra vårsoligaste sida när kungaparet och Lettlands president Vaira Vike-Freiberga var på besök i går. En ansenlig mängd Uppsalabor hade samlats för att ta sig en titt på de båda statscheferna och invigningen av en minnesplakett på Sysslomansgatan.
|
På en vacker lindblomsgrön linneduk på en silverbricka i portuppgången på Sysslomansgatan 30 B ligger en högst ordinär sax. Klockan är strax före 11.15 på fredagsförmiddagen och alla väntar. Pressen, polisen, barnen från Sverkerskolan, de kostym- och slipsklädda och alla de vanliga Uppsalaborna. De hade blivit lite försenade, kungligheterna.
För gissningsvis så var det kungen och drottningen och inte president Vike-Freiberga som de flesta väntade på, även om det var presidenten som egentligen var den viktigaste personen på besöket i Uppsala. Under sitt statsbesök i Sverige skulle hon klippa bandet och inviga den alldeles nyuppsatta minnesplattan till vänster om portuppgången på Sysslomansgatan. Texten minner om att i det här huset bodde under åren 1954—1965 den lettiska exilförfattarinnan Zenta Maurina.
Flydde efter kriget
—Zenta Maurina och presidenten har det gemensamt att de båda flydde från Lettland efter andra världskriget, berättade sekreteraren från lettiska ambassaden, huttrande i sin tunna svarta dräkt och vita skjorta.
Även fullmäktigeordföranden John-Erik Thun såg ut att huttra lite efter att ha tagit av sig överrocken.
—Finns det inte någon kvast här någonstans, undrade Thun lite skuldmedvetet sedan Margareta Ramstad, som är den som nu bebor den lettiska författarinnans lägenhet, påpekat att bostadsföreningen sörjt för att sopa trottoaren, men allt grus på vägen, det trodde de att kommunen skulle ta hand om.
Bland de väntande fanns Janis Gulbitis, ursprungligen från Lettland men Uppsalabo sedan 1954 och väl förtrogen med författaren Zenta Maurinas verk.
—Hennes romaner gillar jag inte. De är för sentimentala. Men som essäist är hon underbar!
Och så kom de då, en dryg halvtimme försenade, i en åskblå, blank limousin. Kungen och drottningen, brunbrända efter påskens semester i Afrika, den lettiska presidenten och hennes make.
Kort anförande
President Vike-Freiberga höll ett kort och allvarligt anförande om sin landsmaninna.
-Hon hade det rätt tufft och fick kämpa hårt för sin rätt att bli accepterad som kvinnlig akademiker. Hon flydde till Sverige för att få leva i demokrati och frihet, men på den tiden var Sverige inte så öppet mot invandrare som hon hade hoppats, berättade presidenten med en röst som föreföll ovanligt stark för att tillhöra en kvinna. Orden gick fram, trots polishelikopterns muller i luften ovanför.
Glad brevbärare
Med saxen från silverbrickan klippte hon av det röda bandet över minnesplattan och ceremonin var över.
Den åskblå limousinen rullade i väg, tillbaka till Stockholm och lunchen på Stadshuset. John-Erik Thun tog på sig rocken igen, Sysslomansgatan, som varit tillfälligt avstängd, öppnades för trafik och vardagen återfann sin lunk. Utom för brevbäraren David Holmdal.
—Nej det är inget skämt, vrålade han i mobilen till sin chef. Kungen var här på min tur. Jag blev stoppad med posten. Trettio meter från kungen! Helt otroligt fantastiskt!
Fakta
Zenta Maurina
Den lettiska författarinnan Zenta Maurina (1897-1978) tillbringade många år i Uppsala sedan hon flytt från Sovjetunionen efter andra världskriget. Maurina blev filosofie doktor i Riga 1938 och flydde tillsammans med sin make till Tyskland 1944. 1946 bosatte de sig i Uppsala och 1955 blev hon svensk medborgare.
Maurinas produktion omfattar essäer, monografier och minnesböcker från barndom, krig och ockupation. Hon har även skrivit en välkänd biografi över Dostojevskij.